Skrika mot horisonten att jag orkar inte...

Tänk vad jag bara vill vara ärlig och säga precis vad jag tycker och tänker och känner. Varför vågar jag inte det? Jag skulle vilja ställa C mot väggen och fråga honom rakt ut - vad fasen tycker du om mig egentligen? Är jag bara ett ligg för dig, eller har du någonsin känt mer? 
 
Jag känner verkligen idag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte hoppas och tro att han ska ändra sig, för det känns inte så. Det är kanske min HSP som skvallrar, för jag anar att efter konserten i morgon så kommer han säga att det här är inte någon bra idé och vi borde inte ses mer. Helst skulle jag vilja ta honom med storm i morgon. Vara vacker och oemotståndlig och få honom och tråna och sedan bara säga "Nej, det blir inget ikväll. Jag behöver att du kämpar mer för mig, visar att du vill ha mig - om det är det du vill!" Men hur fasen kan jag hinna dit på en dag i både självförtroende och självkänsla, kommer ju inte gå. Försöka ska jag dock, det är ett som är säkert. Och roligt på konserten ska jag. 
 
Sen fick jag menshelvetet idag också och det tycks vara en version "hemsk mensvärk" denna gång. Så överhuvudtaget så kommer jag inte gå hem med honom i morgon - OM han inte (mot förmodan) skulle uttrycka sin kärlek för mig. Men det är VERKLIGEN bara hon den där som älskar romantiska komedier i mig som vågar drömma om det. Ha ha ha, det händer ju aldrig i verkliga livet och verkligen inte av honom.
 
Är det inte ofattbart sorgligt egentligen? Jag som är en självständig och för det mesta ganska stark kvinna, kan bli så förändrad när det kommer till kärlek och män? Jag är så säker på att det beror på att jag är totalt utsvulten vad gäller att någon av de motsatta könet visar någon liten uppskattning för mig. Är så arg och ledsen på att jag inte fattat detta tidigare och hade kunnat öva mer...suck, men bättre sent än aldrig antar jag...

40 innan 40 - bucket list

Den här jobbar jag med just nu, vad tycker ni om den hittills och vad borde jag mer fylla på den med? Kan jag plocka bort något. Handlar om drygt 2 år innan jag blir 40!!!
 
 
1.     Klara av att springa en mil
2.     Springa Göteborgsvarvet
3.     Skaffa mig en tatuering (eller två)
4.     Köpa bil
5.     Åka på träningsresa
6.     Åka till Storbritannien – England, Skottland, Wales, Nordirland
7.     Åka till Irland
8.     Skriva klart min examensuppsats/kandidatuppsats
9.     Springa Tjurruset
10.   Åka Halvvasan
11.   Nå målvikt och bli Guldmedlem på Viktväktarna
12.   Köpa ny säng och göra om mitt sovrum
13.   Åka på yoga-retreat/yoga resaItalien, Paestum med Go Active travels i oktober 2018.
14.   Bli frisk från depressionen och utmattningen och lära mig hantera ångesten
15.   Få gå på en riktig nyårsfest (och ha kul)
16.   Springa Lidingöloppet 15 km
17.   Skaffa nytt köksbord och stolar
18.   Rama in foton på alla syskonbarnen och sätt upp på någon vägg
19.   Dejta dejta dejta…
20.   Testa minst 2 nya dansställen per år
21.   Gå minst 2 helgkurser i dans/fox per år
22.   Åka på Ölandsveckan (dans)
23.   Springa Midnattsloppet (Göteborg, Malmö eller Stockholm)
24.   Gå en nybörjar kurs i Kizomba
25.   Gå en nybörjarkurs Bacchata
26.   Köpa en läsfåtölj till vardagsrummet
27.   Packa upp alla flyttkartonger
28.   Åka Kristina-loppet i Norberg
29.   Åka med Rosa bussarna till Argentina
30.   Börja yoga på en yogastudio och testa olika former för att lista ut vilken/vilka du gillar

Beter mig ju så dumt...

Jag vet egentligen inte varför jag gör vissa saker, men rädslan över att vara ensam har börjat bli mer påtaglig och än vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.
 
Jag har ju börjat träffa en samtalsterapeut och i fredags på mötet fick jag göra ett test för att se vart jag låg på en utmattnings/utbrändshetsskala och kanske inte till min förvåning - mer än en undrar över varför inte andra tänkt på detta - så låg jag på rött för utbrändhet/utmattningssyndrom. Om jag tolkade det hon sa rätt så brukade folk med min poäng vara delvis eller heltidssjukskrivna. Så inte så konstigt att min trötthet gör mig slö och orkeslös. Jag har ju utmattningssyndrom. 
 
Vetskapen om detta har fått mig att känna mig ännu mer stressad i helgen, vilket inte varit bra. Men jag hade ju också ett pass inbokat på ett yogaställe i stan där jag skulle få prova på Restorative yoga och meditation, något som beskrevs vara bra för folk som behöver vila - vilket ju jag behöver. Så i lördags var jag på detta pass och det var verkligen helt fantastiskt. Så enkelt och så omtänksamt, men så välbehövligt. Två timmar flög iväg och det är helt otroligt hur tiden kunde flyga bort när man försattes i en viss vila. För vi satt/låg i varje yogaövningarna i mellan i mellan 12-18 minuter. 
 
Men så igår fick jag den oerhört dumma idén att messa C och fråga om hans träningsklocka - för han var väl nöjd med den och vad var det för sort? Självklart svarade han, snäll som han är och jag svarade tillbaka och huxflux messade vi lite. Väldigt oskyldigt, väldigt mycket två människor som är bekanta - inte två människor som faktiskt legat med varandra. I vilket fall fick jag något otroligt dumt ryck idag och frågade honom rakt ut om vi var vänner eller ej, om det var ok att fråga om han ville följa med på en konsert med mig, för jag känner ju inte så många i Västerås och vill inte gå själv på denna konsert. Och där slog ångesten och oron in igen. VARFÖR frågade jag det? Jag hade haft roligare på denna konsert själv och inte tillsammans med en man som antagligen redan dejtar någon annan och som jag inte ens vet om jag kan eller ska vara vän med? Så varför frågade jag? Hoppas jag fortfarande, eller är jag helt enkelt bara så ensam att jag vill ha en snäll person med mig?! Så nu hoppas jag nästan lite att han ska svara att nej, det passar sig nog inte så bra för jag har ju liksom börjat träffa någon annan!!! Så svara det, snälla, var inte så förbaskat kufisk i dina svar och gör min ångest ännu värre...suck...

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0