Det här är jag

(null)
Nu verkar äntligen bildfunktionen från mobilen fungera också så jag bjuder på en bild på mig från i lördags och min fina brorsdotter A’s födelsedagskalas (ja, det är hon som syns lite på bilden också)! Jo, kan ju inte blunda för att det är så där jag ser ut: konstant trött och sliten, men med så mycket kärlek i mig. 

Så vem är jag? 
- Jag är 37 år och bor i Västerås, men kommer ifrån Falun. Har dock bott på många ställen i Sverige innan jag hamnade här, bla Göteborg, Kristianstad och Luleå. 

Intressen?
- Historia, träning och min älskade dans. Böcker, film och tv-serier. Skriva. 

Drömmer om? 
- Att träffa kärleken och hinna ha möjligheten att kunna skaffa barn, köpa hus och känna trygghet. 

Yrke? 
- Jobbar som byggnads-/bebyggelseantikvarie. Tänk Erika i Det sitter i väggarna (i övrigt ett jättebra program i SVT), även om hon är mer praktiskt kunnig än vad jag är i dagsläget. Jag jobbar mest med utredningar och dokumentationer just nu, något som förvisso är himlars roligt det också, men har en otrolig svaghet för duktiga byggnadsvårdshantverkare. 

Familj? 
- Mor och far, syster och bror med respektive och en bunt älskade syskonbarn (4 st and counting). 

Saknar Norrbotten

Kommer på mig själv ibland att sakna mitt liv i Norrbotten. Lugnet, naturen, vännerna och jobbet. Bilden ovan är från ett år tillbaka ungefär när jag fick följa med en kollega i Kiruna till fjällen och vandra en riktigt riktigt fin höstdag. Jag saknar fjällen och jag saknar Kiruna. Det skrämmer mig att jag insåg att det snart är 1 år sedan som jag senast var där också.
 
Samtidigt är jag så glad för mitt nya jobb och närheten till mina nära och kära. Jag tror dock fortfarande att jag bor i Norrbotten och har det liksom inrotat i ryggraden att jag måste planera allting så långt i förväg, men faktum är att jag kan bestämma samma dag om jag vill åka ner till Örebro och hälsa på syrran, eller åka till Stockholm och hälsa på brorsan. Jag måste försöka lugna mig, försöka hitta tillbaka till den jag är.
Jag har kommit igång med träningen bra tycker jag och märker att jag mår lite bättre. Dock fattar jag ju också att jag är skör som tusan och det krävs nog inte mycket för att jag skulle ramla ihop igen och må sämre. Men jag håller tummarna nu att jag är på rätt spår. Jag har börjat få fler dansvänner, jag åkte ju till Gävle här i förra helgen med ett gäng som jag bara hejat på tidigare och dansade på Oktobermaran, den typ värsta dansmaran som finns, MEN när man får en bra dans där så får man riktigt bra danser och det är nog därför en vill tillbaka. Och ja, jag fick ju det. För första gången i min danskarriär så dansade jag de sista 40 minutrarna av kvällen/natten med en och samma person.
 
Så blev jag sjuk i helgen, på riktigt sjuk. Vaknade natten mot måndag och mådde sååå illa och insåg att det här går inte, sprang upp och kräktes. Sen fick jag lov att upp två gånger till innan det la sig. Vet inte om det är magsjuka eller något jag ätit eller något annat. Igår kvälls hade jag feber en sväng också, så något vajsens med kroppen var det. Dock tog jag en Ipren och sov faktiskt riktigt gott hela natten. Från klockan 20:00 till 07.30. Plus att jag då hade sovit nästa hela dagen redan, inte gått ur sängen. Det är sällan jag varit så dålig faktiskt.
 
Idag mår jag bättre dock, men är så klart hemma ifall det var magsjuka. Försöker äta upp mig igen och samla energi och faktiskt så passar jag på att tvätta. Har inte haft rena kläder jag velat ha på flera veckor och tvättade faktiskt lite hos syrran i helgen.

När botten är nådd...

Det har verkligen gått utför de senaste veckorna och fastän jag lurar mig själv att tro att jag är på väg åt rätt håll så tror jag inte det. En person som mår bra sitter inte i soffan en hel kväll och kommer sig inte för att laga mat utan äter något onyttigt istället. En frisk människa vaknar inte med panik mitt i natten för att hon inser att hon glömt något, hört något, sagt något...
 
Men jag lär mig ändå så mycket. Som att det här med att äta en massa onyttigheter/socker definitivt inte gör mitt mående bättre, utan snarare sämre.
 
Det kommer inte bli en quickfix att laga den här tösen, men nu ska jag verkligen göra ett försök och berätta om det på vägen. Skriva om mina dagar för att om möjligt få bort lite av ångesten över att det känns som om jag inte gör något. Så jag tänkte sätta upp en liten att göra lista till att börja med, en att göra lista över saker jag ska ta tag i de närmsta veckorna:
 
  1. Ringa hälsocentralen och få träffa en läkare (det är dags, det är dags att erkänna att jag inte kommer kunna vinna över den här ångesten och oron och nedstämdheten på egen hand)
  2. Fortsätt träna så ofta som möjligt (sover så mycket bättre då och jag tror att bara jag får komma igång ordentligt så kommer också måendet att bättras)
  3. Se till att laga matlådor så du har att ta av de dagar du tränar efter jobbet
  4. Gå på viktväktarmöte igen, ta ditt plus och fortsätt kämpa
Och framförallt så ska jag blogga... Förbered er på osammanhängande och förvirrade inlägg ett tag framöver, men jag ska vinna över det här, för jag vill bli frisk, vill må bra igen, vill va de där personen som jag var för ett år sedan när jag var gladare än jag varit på många år. Längtar efter henne.
 

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0