Beter mig ju så dumt...

Jag vet egentligen inte varför jag gör vissa saker, men rädslan över att vara ensam har börjat bli mer påtaglig och än vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.
 
Jag har ju börjat träffa en samtalsterapeut och i fredags på mötet fick jag göra ett test för att se vart jag låg på en utmattnings/utbrändshetsskala och kanske inte till min förvåning - mer än en undrar över varför inte andra tänkt på detta - så låg jag på rött för utbrändhet/utmattningssyndrom. Om jag tolkade det hon sa rätt så brukade folk med min poäng vara delvis eller heltidssjukskrivna. Så inte så konstigt att min trötthet gör mig slö och orkeslös. Jag har ju utmattningssyndrom. 
 
Vetskapen om detta har fått mig att känna mig ännu mer stressad i helgen, vilket inte varit bra. Men jag hade ju också ett pass inbokat på ett yogaställe i stan där jag skulle få prova på Restorative yoga och meditation, något som beskrevs vara bra för folk som behöver vila - vilket ju jag behöver. Så i lördags var jag på detta pass och det var verkligen helt fantastiskt. Så enkelt och så omtänksamt, men så välbehövligt. Två timmar flög iväg och det är helt otroligt hur tiden kunde flyga bort när man försattes i en viss vila. För vi satt/låg i varje yogaövningarna i mellan i mellan 12-18 minuter. 
 
Men så igår fick jag den oerhört dumma idén att messa C och fråga om hans träningsklocka - för han var väl nöjd med den och vad var det för sort? Självklart svarade han, snäll som han är och jag svarade tillbaka och huxflux messade vi lite. Väldigt oskyldigt, väldigt mycket två människor som är bekanta - inte två människor som faktiskt legat med varandra. I vilket fall fick jag något otroligt dumt ryck idag och frågade honom rakt ut om vi var vänner eller ej, om det var ok att fråga om han ville följa med på en konsert med mig, för jag känner ju inte så många i Västerås och vill inte gå själv på denna konsert. Och där slog ångesten och oron in igen. VARFÖR frågade jag det? Jag hade haft roligare på denna konsert själv och inte tillsammans med en man som antagligen redan dejtar någon annan och som jag inte ens vet om jag kan eller ska vara vän med? Så varför frågade jag? Hoppas jag fortfarande, eller är jag helt enkelt bara så ensam att jag vill ha en snäll person med mig?! Så nu hoppas jag nästan lite att han ska svara att nej, det passar sig nog inte så bra för jag har ju liksom börjat träffa någon annan!!! Så svara det, snälla, var inte så förbaskat kufisk i dina svar och gör min ångest ännu värre...suck...

Ett liv med eller utan barn...

Tanken är ju egentligen att jag inte ska nätdejta just nu, men jag har ju några jag pratat lite med på Tinder ändå, för det blev en effekt av uppbrottet med han jag dejtade här förut att jag kände panik av att inte ha något på gång längre, så swipade höger på allt som lät bra ett tag och började framförtallt prata med en man som varit intressant och även varit intresserad av mig. MEN så har jag känt lite att han uppskattar lugnet hemma, att han nog inte känner att de är viktigt med barn, att han prioriterat hus och gård istället för att bo billigare och exempelvis kunna resa. Så jag ställde frågan rakt ut här igår och förväntade mig nästan det svar jag fick.
 
"Hur känner du för det här med familj och egna barn?" 
"Känner mig avigt inställd till barn, det lockar mig inte alls!" 
 
Och så förklarade han att hans senaste förhållande spruckit av just den anledningen. Det här fick ju mig på en gång att tänka till, vad vill jag? Men faktum är att jag vill ha möjligheten att få barn, det kanske är så att jag inte behöver ha det i slutändan, men jag är inte redo att ta det beslutet just nu. Skulle jag träffa drömmannen så vill jag ha möjligheten att säga ja, vi provar att skaffa barn, det blir ett äventyr. För det är nog egentligen det jag söker - äventyret.
 
Jag listade upp för mig själv två olika versioner av ett framtida liv:
 
1) Jag hittar ingen att skaffa barn med, väljer att inte skaffa barn, lever med någon som inte vill skaffa barn - då kommer jag behöva få resa mycket, utmana mig själv med upplevelser och äventyr, testa nya saker, konstant söka kickarna, köpa en stuga som jag kan renovera, bli den bästa moster/faster som finns och skämma bort mina syskonbarn till max, träffa mina vänner och äventyra tillsammans. 
 
2) Jag träffar mitt livs kärlek och vi får barn, ett eller om vi till och med hinner två - köpa hus på landsbygden och bygga upp ett fantastiskt hem tillsammans, resa med barn, umgås med syskon och syskonbarn, släkt och vänner. Det kommer dock krävas att jag och en framtida partner delar på ansvar och uppgifter, för själv kommer jag inte orka med att ta hand om barn. 
 
Jag förstår utifrån dessa punkter att får jag inte barn så kommer jag få jobba dubbelt så hårt för att klara av livet och inte känna att jag går under av ensamhet. Men med barn så kommer jag också ha en konstant oro över att det inte kommer att gå bra på grund av mitt mentala tillstånd. Vad händer om jag får en förlossningsdepression eller min ångest blir ohållbar? Vad händer om min partner lämnar mig?
 
Jag är med andra ord livrädd för båda dessa scenarion, men framförallt är jag livrädd för att aldrig få känna hur det känns att vara lyckligt kär...så det är kanske där jag ska lägga mig fokus. Hitta någon att älska som också älskar mig...finns han...
 
Ska i varje fall bli intressant att se vad han svarar på detta meddelande, om det blir tack och hej direkt...för skulle kanske vilja träffa denna karl i varje fall innan jag säger tack och hej!

Fantastisk danshelg

Är konstant tacksam för att jag hittade dansen för ganska så precis 4 år sedan. Tacksam för att det visade sig att hon som skulle bli min närmsta kollega under de då kommande 3 åren också var dansare och kunde presentera mig för dansvärlden, för vilka dansband och vilka dansställen man skulle åka till. Jag är så glad att jag vågade ge mig ut och socialdansa från egentligen början. Att jag trots högkänsligheten vågat bjuda upp och så småningom även skaka av mig nobbningarna som ju dyker upp emellanåt, men inte alls lika ofta längre. 
 
I helgen åkte jag och nya dansvännerna till Borlänge för att gå kurs med Fox Fusions Tony och Kimberly. Jag hade gått en kurs med dem tidigare i Skellefteå, så visste på ett ungefär vad vi hade att förvänta oss, men både jag och dem har ju utvecklats under de nästan 3 år (tror jag) som gått sedan den kursen. Så det skulle bli så himlars häftigt att få prova att gå med dem igen. Det var egentligen inte många jag kände igen som gick kursen, men ändå kanske fler än vad det brukar vara. Nivån var blandad, men ändå generellt hög och jag fick mig en bunt riktigt roliga danser. Men mest spännande och nervös av allt var att jag under en filming på kvällen då det var Glitter och glamour-tema på dansen, fick dansa med Tony. Så det finns fångat på film...kika här nere får se om ni hittar mig! 
Nu får vi se vad nästa grej blir att anmäla sig till. Jag ska ju gå kurs igen i Örebro i oktober med Dirty fox Vesterliarna. Det blir andra gången jag går med dem också, då ska de teknikas lite mer.  Sen hoppas jag att jag får gå Super fox weekend igen, har anmält mig, men inte kommit med än. Sen har jag min buggpartner anmält oss till en foxkiz kurs med Ronnie Saleh i Gävle i januari, som jag också hoppas att vi kommer med på. Han har jag aldrig gått med, men hört att han ska vara fantastisk både som person och dansare. 
 
Andra mål just nu: 
  • Ta tag i viktväktarna igen och börja räkna, planera och laga bra och god mat. 
  • Fortsätt löptträna och hitta ett nytt löpschema att träna efter. Sikta på milen. 
  • Ta tag i Crossfiten också och träna ordentligt.
  • Liksom yoga så jag får förbereda mig inför Italien-resan, plus mjuka upp muskler i hela kroppen. 
  • Var öppen för nya möjligheter...avfärda inte saker för att du inte tror att det är du...

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0