Tänk vad jag bara vill vara ärlig och säga precis vad jag tycker och tänker och känner. Varför vågar jag inte det? Jag skulle vilja ställa C mot väggen och fråga honom rakt ut - vad fasen tycker du om mig egentligen? Är jag bara ett ligg för dig, eller har du någonsin känt mer? 

 

Jag känner verkligen idag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte hoppas och tro att han ska ändra sig, för det känns inte så. Det är kanske min HSP som skvallrar, för jag anar att efter konserten i morgon så kommer han säga att det här är inte någon bra idé och vi borde inte ses mer. Helst skulle jag vilja ta honom med storm i morgon. Vara vacker och oemotståndlig och få honom och tråna och sedan bara säga "Nej, det blir inget ikväll. Jag behöver att du kämpar mer för mig, visar att du vill ha mig - om det är det du vill!" Men hur fasen kan jag hinna dit på en dag i både självförtroende och självkänsla, kommer ju inte gå. Försöka ska jag dock, det är ett som är säkert. Och roligt på konserten ska jag. 

 

Sen fick jag menshelvetet idag också och det tycks vara en version "hemsk mensvärk" denna gång. Så överhuvudtaget så kommer jag inte gå hem med honom i morgon - OM han inte (mot förmodan) skulle uttrycka sin kärlek för mig. Men det är VERKLIGEN bara hon den där som älskar romantiska komedier i mig som vågar drömma om det. Ha ha ha, det händer ju aldrig i verkliga livet och verkligen inte av honom.