Tanken var att jag och Uppsala-killen skulle ha träffats i helgen och jag trodde vi båda var pepp på det hela. Han skrev och frågade "ska vi ses i helgen", jag svarade "jaaaa", han svarade "vad kul" och sen inget mer. Jag har skrivit till honom och frågat/påmint "när ska du visa mig Uppsala då", men inget svar. Inte ens något tecken på att han läst. Så i söndags skrev jag igen och förklarade att jag kände mig lite ledsen över att han inte hört av sig, att jag verkligen hade sett framemot en träff i helgen. Och nu har det snart gått en vecka sedan sista meddelandet. Min första tanke är ju att jag skrämt bort honom - men det kan jag väl inte ha gjort. Så nu börjar jag fundera om att han själv skäms över att han skrev något han inte kunde hålla. Eller att han är rädd för att berätta att han av någon anledning tappat intresset.

 

Jag blir arg på mig själv däremot att jag låter honom ta den här energin ifrån mig. För jag borde ju egentligen tänka att om det hade börjat på detta viset, hur hade det då blivit om vi hade gått och blivit ett par? Hade jag fått sitta hemma ensam och vänta när hans jobb ha stulit hans tid? Hade han verkligen haft tid för kärlek i den kaotiska värld han tycks leva i? 

 

Så varför kan jag inte få en förklaring? Varför är karlar så förbannat fega att de inte kan berätta varför de slutar höra av sig. Det är faktiskt värre att undra, inte veta - än att faktiskt få höra sanningen, hur jobbig den än är. 

 

Tack och lov att jag har C som jag kan prata med. Helt fascinerad över hur bra vänner vi blivit och vid påsk ska vi träffas igen. Det värsta är ju det dock att han flyttat från Västerås och bor i Norrtälje nu...=( 

 

Så får jag väl hoppas att någon annan intressant dyker upp...även om jag just nu mest får panik av dejtingapparna...