Livet snurrar på...

Livet snurrar på och jag växer som människa. Läste mitt senaste inlägg och insåg hur ur balans jag var då. Jag har insett så mycket mer angående mitt förhållande med C nu att jag vet att jag inte har några starkare känslor för honom, det pirrar inte alls i kroppen när jag med honom och ändå är vi bra vänner - för det är där jag känt en trygghet med honom. Vi har fortfarande daglig kontakt, men han har flyttat tillbaka till Norrtälje nu för han bytte jobb. Innan han flyttade bodde han hos mig några nätter och det slutade med lite nattligt mys. Är så härligt att få sova med någons arm om sig, även om kärleken inte finns där. Och det är helt ok, vilket är så tryggt att veta.
 
Jag har fortsatt försöka dejta och träffade en kille i december som jag fick lite känslor för. Jag bodde hos honom ett par helger och det kändes bra fram tills dess att han helt plötsligt slutade pussa mig. Så jag ställde honom till svars och han sa att han gillade min personlighet, men att distansen och lite annat var något som hindrade honom för att vilja inleda ett förhållande. Jag fnös lite åt distans-kommentaren, för han bodde i Solna och jag tycker inte alls att det var för långt bort. Tågen går förbi där (Sundbyberg) och många pendlar den sträckan, så anar att det var något annat han längtade efter. Han var söt, han var sexig och jag förstod i samband med denna dejt att jag inte ska ha någon vältränad typ som gillar att stoltsera med sig själv. 
 
Tyvärr dumpade han mig dagen före julafton och på julaftonskväll började jag chatta med en kille som bodde i Blekinge. Han var himlars mysig och attraherande till att börja med, men vi var också ärliga mot varandra iom distansen mellan oss. Det hela utvecklades till att bli lite småförbjudet med intima fantasier, men sen slutade han helt att kontakta mig - detta efter att jag sa ifrån när han uttryckte sig lite väl grovt. Jag har inte saknat honom alls, även om han väckte en längtan i mig. 
 
På den här sidan årsskiftet har jag haft lite kontakt med en annan ex-dejt också som vill träffas ibland för att mysa. Jag tycker det är ok för jag behöver det också. Så jag har faktiskt fixat preventivmedel för mig för första gången. Testade även mig mot lite sjukdomar och jag är frisk och kry. 
 
Efter M (killen jag dejtade i julas), så har jag varit lite anti-dejtingsighter och därför inte jagat reda på någon ny att dejta just nu. Trots detta har jag fått kontakt med en kille jag matchade med på tinder för ganska länge sedan. Han har varit lite mystisk och svår att få kontakt med, men han har konstant bett om ursäkt och försökt med andra kontaktmetoder. En dag vaknade jag till att han frågat mig om vänskap på facebook, så jag sa ja och skrev till honom på messenger vilket ledde till att vi bytte telefonnummer och nu har vi bra mycket mer kontakt och jag börjar förstå honom. Han är charmig och intelligent och verkar uppriktigt intresserad av mig - så vi får väl se vart detta leder. Han ger mig faktiskt lite pirr i magen också - för han är inte som någon annan jag pratat med. Jag inser mer och mer att jag behöver något extra, jag behöver någon som vågar vara sig själv men ändå se mig. Det är så viktigt för mig att bli sedd, att få vara åtrodd, för jag tappar hoppet riktigt fort och ger upp. Jag trodde inte att jag var någon särskilt i den här boken om anknytningsteorierna - men det är jag, jag är anknytningsproblematik. Jag ger upp, tror inte att någon vill ha mig, kämpar inte. Så vore fantastiskt om denne kille visade sig vara en dröm. 
 
Dock ska jag erkänna att jag rädd för att han är kort - kortare än mig. C är också kort, men han är ungefär lika lång som mig och det har funkat bra. Men jag vet inte hur jag skulle hantera det om någon var kortare än mig? För jag är inte så lång. 
 
Så vad händer annars? Inte så mycket eller allt. Jag dansar knappt just nu. Men däremot tränar jag crossfit och ska börja löpträna med Runacademy nästa vecka. Jag kämpar med utmattningsproblematiken som är hemsk just nu och jag är troligtvis i ett skov som behöver vår och vårsol och renborstade gator. 

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0