Flera steg tillbaka

Egentligen är det säkerligen trötthetsdemonerna som spökar, men jag hade verkligen behövt dansa idag. Är gråtfärdig och förstår inte hur jag ska orka. Jag har inget att längta till, inga mål - jag som alltid brukar har det har det helt plötsligt inte.
 
Tanken var att jag skulle på dans och jag såg fram emot det. Men så visade det sig att han jag skulle åka med inte skulle åka i slutändan. Jag visste att min kollega och hennes man inte skulle dit, så ville inte fråga dem om de hade ändrat sig. Jag skrev inte heller upp att jag sökta skjuts på samåkningsgruppen - för ville ha möjlighet att åka hem tidigare om det inte skulle vara roligt. Så ställde in mig på en kväll hemma, ladda inför fredagen istället när det är dans i Arboga, passa på att betala räkningar istället och ta igen de avsnitt av Grantchester som jag har missat. Döm om min förvåning när det visade sig att kollegan åkt och dansat ändå. Det var när jag läste det som jag insåg hur himla gärna jag ville och dansa. Jag ville få dansa med han jag dansade med förra helgen, han som hade så gosig tröja. Jag behöver få kramas eftersom jag inte har lyxen att få krama någon hemma.
 
Ensamheten är förjäklig emellanåt. Och när jag inte trivs hemma i lägenheten. Inte kan slappna av för en sekund. Vad ska jag göra? Jag orkar inte med detta...



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0