Tröttheten har kommit tillbaka med stormsteg och det började med en kolaps, jag fick en ångestattack som grundade sig i en hel del saker - men framförallt fanns i orsaken i den kille jag dejtade och som jag gjorde mig sjuk visade det sig. Nej, jag kommer inte anklaga honom för det, för det är inte hans fel att han hade att göra med en ganska mentalt ostabil människa, men i efterhand har det också visat sig att han nog inte var så trevlig som jag nog tänkte (hoppades) att han var. Sen är inte internetdejting det bästa sättet på långa vägar att träffa en partner och jag fick stöd i det av den psykoterapeut som jag träffade för första gången igår. Hon sa det så bra: "man svajpar höger, börja prata med någon helt okänd, bygger upp en bild och förhoppningar av denna människa on-line som när man träffas kanske inte alls överensstämmer". Det sätts orimliga förväntningar på att lära känna en person snabbt och ta ett beslut och detta är egentligen inte det bästa för någon. Rädslor och framförallt bromsarna kan ju slå in snabbt och är man då som jag både otroligt redo, men samtidigt livrädd - då kan det gå åt skogen. Jag ska nu faktiskt få prata igenom mitt förhållande till relationer och även än en gång försöka hantera den här dåliga självkänslan som jag har som på något vis alltid tycks tränga sig på och hävda att jag inte är värd att träffa kärleken eller få lycka. Det ska bli en spännande resa, men kommer antagligen också att bli riktigt jobbigt. 

 

Så tröttheten kom tillbaka och det kanske inte var så konstigt. Stressigt på jobbet, stressigt privat. Sådant orkar inte den här deprimerade kroppen med och då blir jag trött. Trots detta begav jag mig till Örebro i torsdags för att springa Blodomloppet och även det som skulle vara min examination för sommarens utmaning att kunna springa 5 km i sträck utan att stanna. Det var jag och syrran som skulle springa och vi hade båda samma mål. 

Jag vid starten. Insåg att jag inte hade någon ficka att lägga telefonen i, så blev till att springa med den i handen i hela vägen. Det gick dock bra, men lär skaffa en sådan där man sätter på armen nu när jag börjat kunna springa längre sträckor. 

Efter målgång och visst klarade vi vårat mål - att springa hela vägen. Det roligaste var att jag såg min syster framför mig hela loppet. Hon brukar generellt ligga lite snabbare i sitt kilometertempo än jag, men just denna dag så gjorde hon inte det. Jag han till och med ikapp henne när det var en dryg kilometer kvar och vi kunde springa tillsammans mot målet. Kändes superbra, även om jag var helt slut efteråt så var det helt fantastiskt att faktiskt ha klarat av målet. Nu ska jag försöka hitta något nytt att träna inför så jag inte tappar löpningen nu när jag äntligen hittat tillbaka till den. 

I övrigt innebar långhelgen mys med de här ungarna. Så underbart att få vara nära och se dem växa upp och bli små egna människor. Syrran sa det flera gånger under helgen också att hon är så glad att jag bor så nära. 

 

Så vad har jag egentligen att vara så ledsen inför? Jag har en familj som älskar mig, vänner som bryr sig om mig, ett jobb som jag tycker om att gå till, jag har hittat intressen som jag älskar och som tar mig ut på äventyr. Fast jag antar att det är jobbigt när jag känner mig så redo för nästa steg - kärlek och barn.