Jag har alltså nyss läst Som om du inte fanns  av Kate Eberlen. Boken handlar i korta drag om Tess och Gus som träffas i Italien när de är 18 år. Eller träffas och träffas, de utbyter lite korta ord med varandra och så återgår de till sitt och träffas inte mer. Eller... Under åren som går så får vi berättat för oss i antingen Tess eller Gus berättarperspektiv vad som sker i deras liv och hur deras steg mer eller mindre korsas flera gånger, men det vet de förstås inte. Det är en rätt spännande tanke att titta på hur folks öden kan se ut, att valen de gör eller tvingas göra kanske betyder att den partner som de är menad för i framtiden finns där i bakgrunden hela tiden, men inte är redo att träffa den andra ordentligt innan de båda är redo. 

 

Jag tycker delvis om denna bok mycket, jag känner för både Tess och Gus och tycker om dem, även om de gör en hel del val som jag har svårt att förstå att de skulle göra. Men någonstans känns det som att författaren vill lite för mycket och berättar allt för mycket allt för kortfattat, vilket gör att man känner sig lite snuvad på gestaltningen. Det är som om författaren velat få med så många av sina hjärteämnen som möjligt, rädd för att missa en chans att "make a point". Det blir extra tydligt när jag läser sista delen - som är "nutid" och inser att det här är det bästa i boken, för här lugnar det ner sig lite, här tillåts karaktärerna få vara lite "mystiska" och jag lär känna dem bättre.