Viktväktarna och depressionen

Jag är ju med i Viktväktarna och har så varit i nästan 3 år nu, med varierad form av aktivitet. Under det första året gick jag ner över 15 kilo och sen stod jag still på den vikten i nästan ett år innan jag åter började gå upp i vik. Jag blev aldrig guldmedlem då, men tanken har ju alltid varit att jag ska nå dit och det är väl därför som jag har fortsatt att betala min medlemsavgift. När jag flyttade till Västerås tänkte jag starta upp igen, men det tog nästan ett halvår innan jag faktiskt tog tag i det. Jag hade då nästan gått upp alla kilon jag hade gått ner igen och kände hur jag knappt hade några kläder som ville passa. För jag hade ju lytt min coach råd att städa ur alla kläder jag inte kunde ha ur garderoben - för jag skulle ju aldrig dit igen. Allt eftersom kände jag mig mer och mer ledsen när jag insåg att så många av de fina nya kläder jag köpt inte längre passade och för första gången hade jag en vikt att komma tillbaka till. Under min första vända med viktväktarna så hade jag ju inte det. Jag skulle ner till en vikt som jag inte vägt sedan jag gick i grundskolan. 
 
Skillnaden denna vända är att jag är mycket mer känslig för mina demoner än jag varit innan vilket innebär att jag inte har någon motståndskraft mot de där som säger att jag ska köpa godis, äta glass, köpa kaffedrinkar osv. Ingen alls och detta har gjort att veckomötena för mig blivit jätteviktiga, för en vecka i taget verkar jag kunna klara av. Sen är min coach så oerhört bra också och peppar nå otroligt, sätter trovärdiga mål, individanpassar. 
 
Det lustiga tycker jag är att jag inte ens tycker om godis längre. Jag går och botaniserar bland godishyllorna och tittar på saker jag brukade köpa, köper det av vana, går hem och äter upp det och mår sen jätteilla. Jag köper inte mycket godis, men det är ändå godis. Jag har ändå lyckats börja gå ner i vikt igen och det märks på kläderna, men det går långsamt. Jag är inte konsekvent alls i hur jag sköter mig och det är det här som är det ovanliga just nu - jag har inga kontroll på mig själv längre. Jag har inte listat ut hur jag ska lura mig själv att göra "rätt". Tröttheten är så närvarande hela tiden och energilösheten förtär mig emellanåt, det går som i skov. 
 
Det som ändå är otroligt positivt just nu är att jag kommit igång med träningen igen och hur jag faktiskt riktigt älskar det. Crossfiten först och främst just nu, men sedan också att jag ska komma igång med löpningen - jag har ju mitt sommarmål att kunna springa 5 km och jag och syrran ska anmäla oss till Blodomloppet i Örebro i augusti som ett slutmål. Sen dansen förstås, även om den där danspartnern jag hoppades på verkar leta vidare efter någon annan. Sen yogan, yogan som jag vill och behöver komma igång med - hur får jag in den i rutinen igen?! 
 
Nej, ska gå hem snart. Har ingen energi idag och behöver få sova. Träningsvärk har jag också, som jag förvisso älskar. 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0