Beter mig ju så dumt...

Jag vet egentligen inte varför jag gör vissa saker, men rädslan över att vara ensam har börjat bli mer påtaglig och än vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det.
 
Jag har ju börjat träffa en samtalsterapeut och i fredags på mötet fick jag göra ett test för att se vart jag låg på en utmattnings/utbrändshetsskala och kanske inte till min förvåning - mer än en undrar över varför inte andra tänkt på detta - så låg jag på rött för utbrändhet/utmattningssyndrom. Om jag tolkade det hon sa rätt så brukade folk med min poäng vara delvis eller heltidssjukskrivna. Så inte så konstigt att min trötthet gör mig slö och orkeslös. Jag har ju utmattningssyndrom. 
 
Vetskapen om detta har fått mig att känna mig ännu mer stressad i helgen, vilket inte varit bra. Men jag hade ju också ett pass inbokat på ett yogaställe i stan där jag skulle få prova på Restorative yoga och meditation, något som beskrevs vara bra för folk som behöver vila - vilket ju jag behöver. Så i lördags var jag på detta pass och det var verkligen helt fantastiskt. Så enkelt och så omtänksamt, men så välbehövligt. Två timmar flög iväg och det är helt otroligt hur tiden kunde flyga bort när man försattes i en viss vila. För vi satt/låg i varje yogaövningarna i mellan i mellan 12-18 minuter. 
 
Men så igår fick jag den oerhört dumma idén att messa C och fråga om hans träningsklocka - för han var väl nöjd med den och vad var det för sort? Självklart svarade han, snäll som han är och jag svarade tillbaka och huxflux messade vi lite. Väldigt oskyldigt, väldigt mycket två människor som är bekanta - inte två människor som faktiskt legat med varandra. I vilket fall fick jag något otroligt dumt ryck idag och frågade honom rakt ut om vi var vänner eller ej, om det var ok att fråga om han ville följa med på en konsert med mig, för jag känner ju inte så många i Västerås och vill inte gå själv på denna konsert. Och där slog ångesten och oron in igen. VARFÖR frågade jag det? Jag hade haft roligare på denna konsert själv och inte tillsammans med en man som antagligen redan dejtar någon annan och som jag inte ens vet om jag kan eller ska vara vän med? Så varför frågade jag? Hoppas jag fortfarande, eller är jag helt enkelt bara så ensam att jag vill ha en snäll person med mig?! Så nu hoppas jag nästan lite att han ska svara att nej, det passar sig nog inte så bra för jag har ju liksom börjat träffa någon annan!!! Så svara det, snälla, var inte så förbaskat kufisk i dina svar och gör min ångest ännu värre...suck...



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Ett liv, en dans, en dröm

När botten är nådd och du inser att du inte kommer klara av detta på egen hand, då är det dags att börja rannsaka sitt liv och lära känna sig själv igen.

RSS 2.0